Ruta ett?
Är jag tillbaka där jag började?
Ångesten har börjat komma igen med mindre och mindre mellanrum.
Tomheten ekar större och större och världen börjar kännas trång igen.
Jag trodde jag blivit kvitt det värsta.
Jag försöker verkligen med att rata allt negativt men det är så mycket som känns negativt.
Jag önskar bara att det här tar slut.
En gång för alla.
Snälla tomten jag har antsrängt mig för att vara så bra och snäll som möjligt, så här kommer min önskelista:
Jag vill bli kvitt den här känslan som rider min kropp.
Jag vill än en gång kunna möta min gen blick i spegeln.
Jag vill kunna sova om nätterna.
Jag vill helst av allt bara må hyffsat.
Jag vill sluta känna det här behovet av att fly från ångest, ledsmhet och framför allt mig själv.
Okej?
Jag vet ju faktiskt nu hur det är att känna sig stark och jag vet hur det är att slippa allt det där.
Varför klarar jag inte av det längre då?
Var tappade jag den förmågan nånstans?
Jag försökte ju verkligen hålla kvar den.
Jag vet inte om jag kanske greppade den för hårt?
Höll den med all min sista styrka så den kanske inte höll utan bara krossades i mina händer?
Det börjar bli outhärdligt.
Det gör ont och klösandet i bröstkorgen har återkommit.
Förhoppningsvis bara på en kort visit.
Men jag vet inte om jag ska våga hoppas.
För sist jag hoppades så trodde jag verkligen att det skulle hålla i sig, att inget av det här skulle återvända.
Men det gjorde det.
Jag har fått en remiss skickad från psyk i Kalmar till Sandviken nu för samtalsterapi och fortsättning på min undersökning men dom är inte säkra på att det kommer att gå igenom.
Jag kanske inte får gå i terapi igen.
Varför?
Ska dom banna mig från psyk?
Jag behöver dom ju.
Jag behöver terapin.
Jag behöver svar.
Jag behöver hjälp.
Jag kan inte göra det här själv, vinna striden utan lite hjälp på traven..
Hur ska jag kunna stå på mina egna ben om ingen kan hjälpa mig upp när jag fallit och marken är hal?
Jag försöker så gott det går att leva för stunden och ta vara på dom bra stunderna men ångesten har börjat krypa sig in där med.
IGEN!!!!?
Jag förstår inte...
Jag orkar inte.
Jag klarar inte det här utan stöd.
Är jag tillbaka på ruta ett eller har jag bara fått ett kort återfall som går över?
Kommer det här någonsin att gå över?
Ont i ryggen
Jag är arg.
Men mamma fyller 50 idag så STORT grattis till henne :D
Men jag är fortfarande ganska arg.
På saker, olika saker.
Mestadels min rygg..
Nu är jag arg för jag råkade trycka på "markera allt som visat" på bilddagboken och jag hade 102 stycken att gå igenom.
HEJA!
Kurrikurr
Snart ska jag i alla fall, fast det alltid (löjligt nog) tar emot, äta..
Man blir ju sådär tjejig, "åh vad duktig jag är som inte äter nu blir jag smal" fast alla vet att det inte funkar.
Ja.. Snart blir det macka med pannbiff och stekt ägg á la mamma..
USCH vad gott!
Hej
Memories
En dag för glädje och sorg, lycka och smärta.
Jag har gjort iordning mitt personliga skåp.
Jag och Alex har n'mligen ett varsitt skåp med sju hyllplan och glasdörr.
Jag har en hylla för en tid i mitt liv och för saker som för mig har avgjort vem jag är idag.
Jag minns tiden med Fia då vi var oskiljaktiga.
Jag minns tiden med tiarorna och blodröda läppar och hole.
Jag minns tiden med allt det rosa, tiarorna i plast, my little pony, rosa vattenpistoler och glitter.
Jag minns tiden i Kalmar.
Jag har en hylla med bilden på mig och min pappa, en rolig spargris som ser ut som en spermie som det står "spermabank" på som min pappa fick av Kjell, en jättefin bjällra som min mamma fick av pappa när dom hade gjort slut ett tag som han köpt åt henne i Thailand och en ett halsband i ett kort med Mona lisa på som jag fick av min halvbror Patrik. Den fick vara med där eftersom Patrik och jag hade samma pappa.
Jag har alla mina hello kitty saker i en hylla.
Och en hylla med andra värdefulla saker som inte har något egentligt sammanhang.
Det blev fint och jag är nöjd.
Sen har Alex suttit och läst för mig ur sin dagbok och många stunder från vårt liv har kommit upp.
Vi har suttit och pratat och minnts saker om oss och om livet runt oss.
Jag har tänk mycket på min tid i Kalmar.
Jag saknar den.
Otroligt mycket.
Jag har även varit tvungen att ta ett jobbigt beslut.
Inte direkt ett beslut, men nästan.
Förlåt för det, men jag kan tyvärr inte hjälpa det
Jag har även beslutat att jag från och med nu bara ska sätta mig själv i första hand.
Ta tag i mig själv och i mitt liv.
Som Alex sa, dock inte ordagrant (minnet är bra men kortare än en fiskpinnes), "Att ta tag i sitt liv, ta det på allvar, ta vara på det och samtidigt leva det... Det är svårt".
Men det är exakt vad jag ska försöka med.
Minsta lilla negativa sak i mitt liv nu ska ratas, jag tänker inte göra något som jag inte känner att jag vill göra eller känner mig osäker på.
Det har tagit mig lång tid att klättra upp för den här stegen och minste lilla negativ vind kan så lätt få mig att tappa greppet och falla.
Det tar otroligt lång tid att klättra uppför och det är så tung att ta varje steg men att falla tar bara en sekund.
Därför tänker jag aldrig mer tillåta något negativt att hända.
Jag tänker sätta stopp för alt som jag inte känner funkar.
Jag tänker dock inte släppa allt bara för rädslan att falla.
Men rata det som känns för halt, det som lätt får mig att tappa fästet.
Om jag ska bli kvitt det här så måste jag kämpa varje sekund.
Varje sekund i mitt liv räknas.
Jag ska ta vara på mig själv, det är mig jag kommer att dras med hela livet.
Så är det.
Så ser det ut.
Framtiden skrämmer mig och jag lever för stunden.
Men framtiden är också mitt liv och att leva för stunden är också att leva för framtiden.
Nu börjar allt.
Mina första steg ut i världen har jag tagit och det går inte att få dom ogjorda.
Jag kan bara komma framåt nu.
Det är NU det gäller.
Den här tjejen kommer att klara sig fint.
Ge det bara lite tid.
Tänk den som hade pengar ändå..
Nej det var det ju inte.
Vi ska ut på depå ikväll kanske om Christer är en gofis och skriver upp oss på gästlistan, Alex paps för dom som inte vet.
Han och hans band ska nämligen spela där ikväll.
Det lär man ju faktiskt se.
Och det ska vi..
Om - som sagt - han har skrivit upp oss på gästlistan.
Blir knivigt att betala inträdet i knappar och kvitton.
Annars rullar det väl på rätt fint, har haft en del kaotiska onyktra dagar här på slutet men allt har slutat bra in the end i alla fall. Lägenheten börjar bli helt klar och soffan är här och ja. Vilda fester har ägt rum men vi har lyckats städa bort allt äckel och det är bara ett fåtal saker som gått sönder, dock fina saker men man får väl vara glad så länge lägnheten inte brakar samman. Livet känns delvis bra och delvis åt helvete at the moment men oftast rätt bra.
Jag har mina stunder då jag avskyr allt och alla och önskar att hela världen bara skulle explodera så jag slapp vara med, men jag har även mina stunder då jag faktiskt inte skulle kunna tänka mig annat än det här livet.
Jag vet i alla fall att vad som än händer och hur allt än gå så kommer det att sluta bra så småning om.
Jag har fötterna på jorden och försöker att vara så bra som möjligt och inte strula till allt. (jag har en jävla tendens att göra det nämligen.)
Jag är arg dock, arg på vissa elaka kommentarer. Kanske inte medvetet elaka men dock ändå elaka.
Att över huvud taget kunna slänga ur sig någit dylikt som denna person gjorde under dessa omständigheter är för mig helt ofattbart.
Du lyssnar inte på mig - du är bara tyst medan du väntar bara på din tur att prata.
Och dig! Dig saknar jag något otroligt!
Du vet att tiden kan gå fortare än man tror och tiden visar var vi hamnar.
Och btw, till er som hört ryktena om att jag skulle ha dragit upp kjolen i helgen utan att ha något under den och tror på det - wake up! Vi bor i hoRfors tro inte på allt du hör!
Jag har absolut inte gjort det!
Jag konstaterade för Alex igår att i hoRfors gör man inte en höna av en fjäder - här gör man en gigantiskt monster-tupp-höna med stora klor och huggtänder av ett gåsdun från min kudde.
Och ja, jag vet att talat i gåtor här men ni får faktiskt hålla er till tåls för det är lite komplicerat i mitt liv just nu.
Här var i alla fall en lite uppdatering. Det kommer mera, men vi har som sagt ingen dator hemma så jag får väl springa över till mamma lite oftare och låna, vi bor trots allt bara några hus ifrån varandra och hon blir nog mer än glad över att jag tittar in ;D
Puss på er allihop i alla fall! <3
