Suzy Lee

Är jag tillbaka där jag började?
Ångesten har börjat komma igen med mindre och mindre mellanrum.
Tomheten ekar större och större och världen börjar kännas trång igen.
Jag trodde jag blivit kvitt det värsta.
Jag försöker verkligen med att rata allt negativt men det är så mycket som känns negativt.
Jag önskar bara att det här tar slut.
En gång för alla.

Snälla tomten jag har antsrängt mig för att vara så bra och snäll som möjligt, så här kommer min önskelista:

Jag vill bli kvitt den här känslan som rider min kropp.

Jag vill än en gång kunna möta min gen blick i spegeln.

Jag vill kunna sova om nätterna.

Jag vill helst av allt bara må hyffsat.

Jag vill sluta känna det här behovet av att fly från ångest, ledsmhet och framför allt mig själv.

Okej?


Jag vet ju faktiskt nu hur det är att känna sig stark och jag vet hur det är att slippa allt det där.
Varför klarar jag inte av det längre då?
Var tappade jag den förmågan nånstans?
Jag försökte ju verkligen hålla kvar den.
Jag vet inte om jag kanske greppade den för hårt?
Höll den med all min sista styrka så den kanske inte höll utan bara krossades i mina händer?


Det börjar bli outhärdligt.
Det gör ont och klösandet i bröstkorgen har återkommit.
Förhoppningsvis bara på en kort visit.
Men jag vet inte om jag ska våga hoppas.

För sist jag hoppades så trodde jag verkligen att det skulle hålla i sig, att inget av det här skulle återvända.
Men det gjorde det.

Jag har fått en remiss skickad från psyk i Kalmar till Sandviken nu för samtalsterapi och fortsättning på min undersökning men dom är inte säkra på att det kommer att gå igenom.
Jag kanske inte får gå i terapi igen.
Varför?
Ska dom banna mig från psyk?
Jag behöver dom ju.
Jag behöver terapin.
Jag behöver svar.

Jag behöver hjälp.

Jag kan inte göra det här själv, vinna striden utan lite hjälp på traven..

Hur ska jag kunna stå på mina egna ben om ingen kan hjälpa mig upp när jag fallit och marken är hal?

Jag försöker så gott det går att leva för stunden och ta vara på dom bra stunderna men ångesten har börjat krypa sig in där med.

IGEN!!!!?

Jag förstår inte...
Jag orkar inte.


Jag klarar inte det här utan stöd.

Är jag tillbaka på ruta ett eller har jag bara fått ett kort återfall som går över?

Kommer det här någonsin att gå över?