Vad hände?
Vad hände med den lilla flickan Sussanna?
Vad var det egentligen som hände som fick henne att sluta såhär?
Någonstans i Sussannas liv ungefär vid 14-15 år vände allting.
Sussanna var helt duglig i skolan och var en städad tjej tills dess att hon kom upp i den åldern.
Hon började bli väldigt känslomässigt förvirrad och förstod inte riktigt vad det var som hände i hennes huvud och kropp men hon kände en påtaglig oro och att det skulle nog snart bli värre.
Allt eftersom blev hon mer och mer orolig och det gjorde henne väldigt trött och orkeslös.
Allt kändes mer och mer som ett slöseri med tid eftersom hon ändå visste att hon aldrig skulle klara av det.
Skolan var mest en plats att träffa vänner och köpa läsk i cafeterian i.
Så träffade hon en kille, slösade bort en lång tid av sitt liv eftersom hon aldrig fick göra något av det hon ville då han gav henne skuldkänslor för allt.
Sussanna började känna sig väldigt instängd i sitt eget liv.
Hon ville ut, hon ville se, hon ville leva.
Men istället var hon instäng där, ensam utan någon att prata med eftersom ingen hörde, ingen såg och ingen förstod.
Hon började känna sig mer och mer kvävd av livet runt henne, mamma, kille, skola, tjat, tjat, tjat.
Hon kände det som om hon inte dög till någonting och allt bara gick fel.
Och någonstans där brast det, ångesten kom och paniken och alla dom där rivande känslorna som var som stora klor som rev upp hennes bröstkorg och slet ut allt som fanns där.
Hon visste inte var hon skulle ta vägen med känslorna men hon visste att hon inte kunde berätta om dom för någon.
Ingen skulle ens försöka att förstå utan bara låtsas som inget och tro att det var någon löjlig tonårsfas hon gick igenom.
Sussanna fick nog aav känslorna och av killen och allt som hörde till på nyårsnatten.
En cocktail av panik, ångest, ilska, sorg och oro exploderade i bröstet och hon kände att hon visste vad hon behövde göra.
Hitta något vasst.
Badrumsskåp, rakhyvlar.
Det var inte så svårt att pilla upp rakbladen som hon trott innan.
Det var inte dlupt sen var inte mycket men det kändes underbart.
Äntligen visste hon hur hon skulle kunna döda känslorna och få dom att försvinna.
Hon hade gjort det, hon hade vunnit över dom.
Det brutala, smärtfulla skriket i bröstet upphörde.
Men hon skulle upptäcka att slaget inte var vunnet utan bara fördröjt.
Dom kom tillbaka.
Allt kom tillbaka.
Verkligheten.
Paniken.
Allt.
Och det enda som hjälpte var att ta upp striden varje gång känslorna tog över och skära igen.
Hon ville skära ut känslorna från kroppen och bara låta dom försvinna med blodet.
Hon var duktig på att dölja det, ingen märkte något alls.
Så här fortsatte det i några veckor till.
Vid 18 tog hon äntligen steget och gjorde slut med killen och tog sig ut!
Det blev vår.
Hon ville börja leva igen, hon ville ha kul.
Och kul fick hon.
Massor med kul, massor med alkohol och massor med killar.
Hennes första beroende var nog rakbladen, sen cigaretterna och sen festerna och sen killarna.
En kväll var misslyckad om den inte innehöll massor med sprit och någon att gå hem med.
Ångestfyllda bakfyllor och slitna söndagar.
Men hon hade kul.
Känslorna förvann inte ändå.
Hon dövade med rakblad, cigaretter, te, alkohol och sex.
Men ju mer hon försökte få dom att försvinna desto mer kom dom tillbaka vilker ledde till mer rakblad, mer alkohol och mer sex.
Det blev sommar.
Hon bestämde hon sig för att lugna ner sig och slutade skära.
Det gick ganska bra men nu var det mer fester istället.
Hon levde fort och hon hann ändå inte med att se allting.
Det blev höst.
Hon hamnade i en väldigt bråkig umgängeskrets med mycket slagsmål och snefyllor och så träffade hon en ny kille.
Dom hade det bra och livet kändes rätt okej med någons axel att sova på.
Tills spriten tog sönder allt.
Det blev vinter.
Bråken mellan Sussanna och killen blev oftare och mer aggresiva och hon fick höra ord som hon helst hade sluppit allt för många gånger.
Till slut gav hon upp och skärandet fick hjälpa henne som så många gånger.
Hon gjorde slut med killen och fick än en gång stå på sina trasiga jävla fötter som hölls uppe av benen som hon hatade.
Hennes tjocka lår och hennesfeta röv och hennes hemska kropp.
Hon hatade mycket, men mest av allt hatade hon sig själv.
Det fanns inget eller ingen att vända sig till och hoppet började ta slut.
Men där var hon, den lilla ängeln som var så trasig och så full med sorg.
Hon förstod, dom förstod varandra helt och hållet.
Dom var inte ifrån varandra en enda sekund.
Madelaine.
Ängeln sov hos Sussanna varje natt nästan och dom satt uppe och åt popcorn och lyssnade på david bowie och pysslade och kedjerökte.
Festandet fortsatte för Sussannas del men nu var allting mycket lättare att hantera.
Det blev vår.
Hon slutade skära sig igen och mådde mycket bättre.
Känslorna fanns där hela tiden men med hjälp av ängeln så visste hon att hon inte var ensam och hon lärde sig hela tiden att förstå och kontrollera känslorna.
Det blev sommar.
Sussannas kompis Alex som hon faktiskt kunnat prata med mycket innan fast som hamnade i ett förhållande med en kille som inte riktigt ville släppa iväg henne kom tillbaka då förhållandet tog slut.
Sussanna bodde nästan hos Alex efter att skolan tagit slut och båda två hade sommarjobb.
Dom levde bra på dom pengarna som dom fick, massor med sprit, öl och vin köptes varje helg och festandet fortsatte.
Sommar festival och fylla.
Så träffade Sussanna Martin.
The knight in smelly armor.
Han satt där vid Alex och Sussannas tält på augustibuller campingen.
Dom föll för varandra direkt.
Sussanna jobbade klart sista månaden på sitt sommarjobb och sen flyttade hon neråt.
Till kalmar, till slottet.
Livet lekte och allt kändes som att det blivit helt bra.
Känslorna var nästan borta och hon hade massor med kärlek.
Katter och kärlek.
Det blev höst.
Ensamheten spred sig i hennes kropp.
Hon kände ingen och Martin jobbade.
Dom var inte ute på fester och träffade folk så ofta för Martin hade åkt på pissprover.
Hon orkade inte göra så mycket och känslorna kom tillbaka mer och mer.
Det blev vinter.
Sömnen som hon fått sån bra ordning på förstördes och hon var som ett lik för det mesta av tiden.
Hon orkade inte göra sig i ordning och orkade knappt äta.
Hon skar sig igen men slutade på en gång tack var den underbara Nina.
Dom enda bra stunderna var med Martin när han äntligen kom hem från jobbet eller på helgerna.
Det blev vår.
Martin slapp sina pissprover och festandet började igen.
Sussanna kände att hon inte ville börja dricka sådär som hon gjorde innan hon flyttade ner.
Det blev dock så ändå.
Varje helg satt dom där och varje helg blev det värre.
Parken, kir och öl.
Hon lärde känna nytt folk och livet kändes genast mycket roligare.
Hon fick till och med en vän att umgås med på vardagarna.
Det blev sommar.
Martin betedde sig lite annorlunda, Sussanna mådde sämre och sämre och ingen ville förstå igen.
Martin förstog i början men sen orkade han inte med mer.
Han blev frustrerad varje gång Sussanna mådde dåligt och frustrationen gick ut i ilska.
Efter ett tag kom veckan då Martin la av helt och hållet.
Han ignorerade henne och svarade knappt på hennes frågor.
Efter en vecka fick hon nog.
Och då kom det.
Hon fick flytta hem igen.
Hon var knäckt.
Men det blev bra.
Hon hade Madelaine och Alexandra fortfarande.
Alex som hade hamnat med samma kille igen gjorde slut med honom efter några veckor och nu är det bara Sussanna och Alex igen.
Med alkoholen och festerna.
Nu mår Sussanna mycket bättre och känner att hon klarar av mycket mer än förr.
Även fast hon festar hårt och lite för mycket så är det inte riktigt som förut.
Nu har hon kul.
Det destruktiva i supandet har försvunnit.
Självdestruktiviteten är borta och hon ser fram emot livet.
Känslorna är kvar men hon kan kontrollera dom mycket lättare nu.
Där har ni det. För dom som inte vet och kanske undrar.
Jag vet fortfarande inte och jag undrar varje dag på var dom här känslorna kommer ifrån.
Jag har fått många svar men inte tillräckligt.
Men jag är på väg.
Vad var det egentligen som hände som fick henne att sluta såhär?
Någonstans i Sussannas liv ungefär vid 14-15 år vände allting.
Sussanna var helt duglig i skolan och var en städad tjej tills dess att hon kom upp i den åldern.
Hon började bli väldigt känslomässigt förvirrad och förstod inte riktigt vad det var som hände i hennes huvud och kropp men hon kände en påtaglig oro och att det skulle nog snart bli värre.
Allt eftersom blev hon mer och mer orolig och det gjorde henne väldigt trött och orkeslös.
Allt kändes mer och mer som ett slöseri med tid eftersom hon ändå visste att hon aldrig skulle klara av det.
Skolan var mest en plats att träffa vänner och köpa läsk i cafeterian i.
Så träffade hon en kille, slösade bort en lång tid av sitt liv eftersom hon aldrig fick göra något av det hon ville då han gav henne skuldkänslor för allt.
Sussanna började känna sig väldigt instängd i sitt eget liv.
Hon ville ut, hon ville se, hon ville leva.
Men istället var hon instäng där, ensam utan någon att prata med eftersom ingen hörde, ingen såg och ingen förstod.
Hon började känna sig mer och mer kvävd av livet runt henne, mamma, kille, skola, tjat, tjat, tjat.
Hon kände det som om hon inte dög till någonting och allt bara gick fel.
Och någonstans där brast det, ångesten kom och paniken och alla dom där rivande känslorna som var som stora klor som rev upp hennes bröstkorg och slet ut allt som fanns där.
Hon visste inte var hon skulle ta vägen med känslorna men hon visste att hon inte kunde berätta om dom för någon.
Ingen skulle ens försöka att förstå utan bara låtsas som inget och tro att det var någon löjlig tonårsfas hon gick igenom.
Sussanna fick nog aav känslorna och av killen och allt som hörde till på nyårsnatten.
En cocktail av panik, ångest, ilska, sorg och oro exploderade i bröstet och hon kände att hon visste vad hon behövde göra.
Hitta något vasst.
Badrumsskåp, rakhyvlar.
Det var inte så svårt att pilla upp rakbladen som hon trott innan.
Det var inte dlupt sen var inte mycket men det kändes underbart.
Äntligen visste hon hur hon skulle kunna döda känslorna och få dom att försvinna.
Hon hade gjort det, hon hade vunnit över dom.
Det brutala, smärtfulla skriket i bröstet upphörde.
Men hon skulle upptäcka att slaget inte var vunnet utan bara fördröjt.
Dom kom tillbaka.
Allt kom tillbaka.
Verkligheten.
Paniken.
Allt.
Och det enda som hjälpte var att ta upp striden varje gång känslorna tog över och skära igen.
Hon ville skära ut känslorna från kroppen och bara låta dom försvinna med blodet.
Hon var duktig på att dölja det, ingen märkte något alls.
Så här fortsatte det i några veckor till.
Vid 18 tog hon äntligen steget och gjorde slut med killen och tog sig ut!
Det blev vår.
Hon ville börja leva igen, hon ville ha kul.
Och kul fick hon.
Massor med kul, massor med alkohol och massor med killar.
Hennes första beroende var nog rakbladen, sen cigaretterna och sen festerna och sen killarna.
En kväll var misslyckad om den inte innehöll massor med sprit och någon att gå hem med.
Ångestfyllda bakfyllor och slitna söndagar.
Men hon hade kul.
Känslorna förvann inte ändå.
Hon dövade med rakblad, cigaretter, te, alkohol och sex.
Men ju mer hon försökte få dom att försvinna desto mer kom dom tillbaka vilker ledde till mer rakblad, mer alkohol och mer sex.
Det blev sommar.
Hon bestämde hon sig för att lugna ner sig och slutade skära.
Det gick ganska bra men nu var det mer fester istället.
Hon levde fort och hon hann ändå inte med att se allting.
Det blev höst.
Hon hamnade i en väldigt bråkig umgängeskrets med mycket slagsmål och snefyllor och så träffade hon en ny kille.
Dom hade det bra och livet kändes rätt okej med någons axel att sova på.
Tills spriten tog sönder allt.
Det blev vinter.
Bråken mellan Sussanna och killen blev oftare och mer aggresiva och hon fick höra ord som hon helst hade sluppit allt för många gånger.
Till slut gav hon upp och skärandet fick hjälpa henne som så många gånger.
Hon gjorde slut med killen och fick än en gång stå på sina trasiga jävla fötter som hölls uppe av benen som hon hatade.
Hennes tjocka lår och hennesfeta röv och hennes hemska kropp.
Hon hatade mycket, men mest av allt hatade hon sig själv.
Det fanns inget eller ingen att vända sig till och hoppet började ta slut.
Men där var hon, den lilla ängeln som var så trasig och så full med sorg.
Hon förstod, dom förstod varandra helt och hållet.
Dom var inte ifrån varandra en enda sekund.
Madelaine.
Ängeln sov hos Sussanna varje natt nästan och dom satt uppe och åt popcorn och lyssnade på david bowie och pysslade och kedjerökte.
Festandet fortsatte för Sussannas del men nu var allting mycket lättare att hantera.
Det blev vår.
Hon slutade skära sig igen och mådde mycket bättre.
Känslorna fanns där hela tiden men med hjälp av ängeln så visste hon att hon inte var ensam och hon lärde sig hela tiden att förstå och kontrollera känslorna.
Det blev sommar.
Sussannas kompis Alex som hon faktiskt kunnat prata med mycket innan fast som hamnade i ett förhållande med en kille som inte riktigt ville släppa iväg henne kom tillbaka då förhållandet tog slut.
Sussanna bodde nästan hos Alex efter att skolan tagit slut och båda två hade sommarjobb.
Dom levde bra på dom pengarna som dom fick, massor med sprit, öl och vin köptes varje helg och festandet fortsatte.
Sommar festival och fylla.
Så träffade Sussanna Martin.
The knight in smelly armor.
Han satt där vid Alex och Sussannas tält på augustibuller campingen.
Dom föll för varandra direkt.
Sussanna jobbade klart sista månaden på sitt sommarjobb och sen flyttade hon neråt.
Till kalmar, till slottet.
Livet lekte och allt kändes som att det blivit helt bra.
Känslorna var nästan borta och hon hade massor med kärlek.
Katter och kärlek.
Det blev höst.
Ensamheten spred sig i hennes kropp.
Hon kände ingen och Martin jobbade.
Dom var inte ute på fester och träffade folk så ofta för Martin hade åkt på pissprover.
Hon orkade inte göra så mycket och känslorna kom tillbaka mer och mer.
Det blev vinter.
Sömnen som hon fått sån bra ordning på förstördes och hon var som ett lik för det mesta av tiden.
Hon orkade inte göra sig i ordning och orkade knappt äta.
Hon skar sig igen men slutade på en gång tack var den underbara Nina.
Dom enda bra stunderna var med Martin när han äntligen kom hem från jobbet eller på helgerna.
Det blev vår.
Martin slapp sina pissprover och festandet började igen.
Sussanna kände att hon inte ville börja dricka sådär som hon gjorde innan hon flyttade ner.
Det blev dock så ändå.
Varje helg satt dom där och varje helg blev det värre.
Parken, kir och öl.
Hon lärde känna nytt folk och livet kändes genast mycket roligare.
Hon fick till och med en vän att umgås med på vardagarna.
Det blev sommar.
Martin betedde sig lite annorlunda, Sussanna mådde sämre och sämre och ingen ville förstå igen.
Martin förstog i början men sen orkade han inte med mer.
Han blev frustrerad varje gång Sussanna mådde dåligt och frustrationen gick ut i ilska.
Efter ett tag kom veckan då Martin la av helt och hållet.
Han ignorerade henne och svarade knappt på hennes frågor.
Efter en vecka fick hon nog.
Och då kom det.
Hon fick flytta hem igen.
Hon var knäckt.
Men det blev bra.
Hon hade Madelaine och Alexandra fortfarande.
Alex som hade hamnat med samma kille igen gjorde slut med honom efter några veckor och nu är det bara Sussanna och Alex igen.
Med alkoholen och festerna.
Nu mår Sussanna mycket bättre och känner att hon klarar av mycket mer än förr.
Även fast hon festar hårt och lite för mycket så är det inte riktigt som förut.
Nu har hon kul.
Det destruktiva i supandet har försvunnit.
Självdestruktiviteten är borta och hon ser fram emot livet.
Känslorna är kvar men hon kan kontrollera dom mycket lättare nu.
Där har ni det. För dom som inte vet och kanske undrar.
Jag vet fortfarande inte och jag undrar varje dag på var dom här känslorna kommer ifrån.
Jag har fått många svar men inte tillräckligt.
Men jag är på väg.
Öh..
Hej.
Egentligen har jag ingen aning om vad jag hade tänkt skriva om nu.
Nej.. Faktiskt..
Jag kommer inte på något.
Jag kan ju sätta in min fina bild i alla fall.
Ja.
Hej då.
Egentligen har jag ingen aning om vad jag hade tänkt skriva om nu.
Nej.. Faktiskt..
Jag kommer inte på något.
Jag kan ju sätta in min fina bild i alla fall.
Ja.
Hej då.
Hemma igen välkommen till verkligheten
Det var skitkul verkligen! Jag har fått massa gjort. :)
Missade dock gatans lag vilket suger bajsmycket!
Men jag har gjort en massa skoj, för det första har jag träffaat en massa folk som jag saknat otroligt mycket och speciellt är det Nina även fast det varade en kort stund bara.
Men vi fick faktiskt komma in backstage och prata med basisten i mad sin och det gjorde oss till två otroligt lyckliga, fjantiga tjejer.
Jag adopterade även en vårtbitare som hette Gunnar.
Han var med mig från klockan två ungefär och sen regnade det skitmycket och då gick vi till Robbans bil och då fick jag inte ha honom mer för dom efter ett tag så jag släppte ut honom efter ett heartbreaking goodbye moment.
Sen slutade det regna och då stoppade jag ut handen på gräsmattan för att känna efter hur blött det var och PLOPP så satt Gunnar i min hand!
Han tappades dock bort och hittades igen några minuter efter det vid tio elva tiden och då var han död.
Men vi hade en väldigt fin dag tillsammans.
Jag var också barnvakt åt en underbart söt unge som heter Nova!
Lovely, vi lekte prinsessa på den rosa stenen och hon fick ha en tejprulle som krona :)
Och sen var det ju höjdpunkten på hela festivalen då!
MAD SIN! ÅHÅHÅHHHHH vad bra det var! Jag stod längst fram och var dunderlycklig och ja det var bara .. SÅ JÄVLA BRA!
Sen fick jag en tröja av Jim i utbyte mot lite sprit som är skitfin som vi köpte av basisten och gitarristen som jag också fick hälsa på då :D
Nej usch vad jag är lycklig över det här :)
Nu är dock verkligeheten tillbaka igen och det känns inte kul alls, det var både kul, underbart, hemskt, jobbigt ochkonstigt att träffa Martin igen.
Jag har ju ändå inte träffat honom sen jag flyttade hem.
Han sa väldigt mycket fint och han bad mig flytta hem fast vi vet båda två att det inte går när vi inte är säkra.
Och att träffa alla, Göran, Fredde, Sladden, Sylten, Jompa och Magda och dom..
Det var också jobbigt eftersom jag inte fick säga hej då när jag flyttade.
Nu känns allt mer verkligt.
Jag har landat.
Det känns jättekonstigt och tungt i bröstet och jag vet inte alls var jag står.
Jag vet dock att jag inte kan lämna Alex, min bästa vän, min syster och mitt allt.
Nej usch vad allt är upp och ned idag.
Låt mig sova en stund till bara.
Missade dock gatans lag vilket suger bajsmycket!
Men jag har gjort en massa skoj, för det första har jag träffaat en massa folk som jag saknat otroligt mycket och speciellt är det Nina även fast det varade en kort stund bara.
Men vi fick faktiskt komma in backstage och prata med basisten i mad sin och det gjorde oss till två otroligt lyckliga, fjantiga tjejer.
Jag adopterade även en vårtbitare som hette Gunnar.
Han var med mig från klockan två ungefär och sen regnade det skitmycket och då gick vi till Robbans bil och då fick jag inte ha honom mer för dom efter ett tag så jag släppte ut honom efter ett heartbreaking goodbye moment.
Sen slutade det regna och då stoppade jag ut handen på gräsmattan för att känna efter hur blött det var och PLOPP så satt Gunnar i min hand!
Han tappades dock bort och hittades igen några minuter efter det vid tio elva tiden och då var han död.
Men vi hade en väldigt fin dag tillsammans.
Jag var också barnvakt åt en underbart söt unge som heter Nova!
Lovely, vi lekte prinsessa på den rosa stenen och hon fick ha en tejprulle som krona :)
Och sen var det ju höjdpunkten på hela festivalen då!
MAD SIN! ÅHÅHÅHHHHH vad bra det var! Jag stod längst fram och var dunderlycklig och ja det var bara .. SÅ JÄVLA BRA!
Sen fick jag en tröja av Jim i utbyte mot lite sprit som är skitfin som vi köpte av basisten och gitarristen som jag också fick hälsa på då :D
Nej usch vad jag är lycklig över det här :)
Nu är dock verkligeheten tillbaka igen och det känns inte kul alls, det var både kul, underbart, hemskt, jobbigt ochkonstigt att träffa Martin igen.
Jag har ju ändå inte träffat honom sen jag flyttade hem.
Han sa väldigt mycket fint och han bad mig flytta hem fast vi vet båda två att det inte går när vi inte är säkra.
Och att träffa alla, Göran, Fredde, Sladden, Sylten, Jompa och Magda och dom..
Det var också jobbigt eftersom jag inte fick säga hej då när jag flyttade.
Nu känns allt mer verkligt.
Jag har landat.
Det känns jättekonstigt och tungt i bröstet och jag vet inte alls var jag står.
Jag vet dock att jag inte kan lämna Alex, min bästa vän, min syster och mitt allt.
Nej usch vad allt är upp och ned idag.
Låt mig sova en stund till bara.
Förvirring
Kan ingen bara berätta för mig hur det är meningen att saker ska fungera och hur man ska känna och vad man ska göra för att inte göra fel?
Skit samma.
Jag och Alex peppar inför rassle och ska planera idag.
Sen efter det ska vi verkligen börja planera vår flytt ihop.
Vi vet inte riktigt hur det ska gå till men det löser sig alltid.
Vi kommer ha det bäst!
Äh blogg.. Blä, jag orkar inte nu.
Eller jo, lite kanske.
Jag känner mig rätt konstig.
Smått orolig i kroppen och lite ångestfylld.
Paniken kryper sig på litegrann tror jag och jag börjar bli redo för te och kedjerökning i min ensamhet på altanen.
Hur kan allt förändras, glömmas bort och upphöra att existera på så kort tid?
Jag vet inte, det är skönt men samtidigt skrämmande.
Livet går vidare och man överlever, blir bättre och börja leva fullt ut igen.
Jag mår bättre nu.
Jag mår bra.
Livet går faktiskt bra nu, jag har kommit igång med det.
Allt känns spännande.
Jag hungrar efter mer och mer och mer.
Framför allt så känner jag mig fri.
Jag är jag och jag har mina vänner och kan styra över mig själv.
Något jag aldrig gjort förr.
Ingen säger åt mig vad jag ska göra och gör någon det ändå så bestämmer jag ändå själv.
Jag älskar att leva men är samtidigt livrädd.
Jag börjar leva fort igen, allt går snabbt förbi och festerna blir flera och alkoholmängderna större.
Ena kvällen är det si och andra så, du och du och du och du!
Varför blev det så?
Varför blev jag så?
Varför blev du så?
Vad hände igår?
Vad gjorde vi?
Vad gjorde jag?
Skit samma jag hade kul!
Men jag vet att jag bara lever en gång så jag älskar det här livet och skulle aldrig byta bort det mot något annat.
Jag och Alex har så otroligt kul så jag bryr mig inte om ifall det skulle vara farligt!
Jag älskar mitt liv och jag trivs konstigt nog för tillfället åtminstone i hofors.
Skit samma.
Jag och Alex peppar inför rassle och ska planera idag.
Sen efter det ska vi verkligen börja planera vår flytt ihop.
Vi vet inte riktigt hur det ska gå till men det löser sig alltid.
Vi kommer ha det bäst!
Äh blogg.. Blä, jag orkar inte nu.
Eller jo, lite kanske.
Jag känner mig rätt konstig.
Smått orolig i kroppen och lite ångestfylld.
Paniken kryper sig på litegrann tror jag och jag börjar bli redo för te och kedjerökning i min ensamhet på altanen.
Hur kan allt förändras, glömmas bort och upphöra att existera på så kort tid?
Jag vet inte, det är skönt men samtidigt skrämmande.
Livet går vidare och man överlever, blir bättre och börja leva fullt ut igen.
Jag mår bättre nu.
Jag mår bra.
Livet går faktiskt bra nu, jag har kommit igång med det.
Allt känns spännande.
Jag hungrar efter mer och mer och mer.
Framför allt så känner jag mig fri.
Jag är jag och jag har mina vänner och kan styra över mig själv.
Något jag aldrig gjort förr.
Ingen säger åt mig vad jag ska göra och gör någon det ändå så bestämmer jag ändå själv.
Jag älskar att leva men är samtidigt livrädd.
Jag börjar leva fort igen, allt går snabbt förbi och festerna blir flera och alkoholmängderna större.
Ena kvällen är det si och andra så, du och du och du och du!
Varför blev det så?
Varför blev jag så?
Varför blev du så?
Vad hände igår?
Vad gjorde vi?
Vad gjorde jag?
Skit samma jag hade kul!
Men jag vet att jag bara lever en gång så jag älskar det här livet och skulle aldrig byta bort det mot något annat.
Jag och Alex har så otroligt kul så jag bryr mig inte om ifall det skulle vara farligt!
Jag älskar mitt liv och jag trivs konstigt nog för tillfället åtminstone i hofors.
Efter yran
Fan vad kul det var!! :D
Vi har verkligen haft sjukt kul och träffat massor med trevliga människor.
Bränt hjärnceller och helvete men vafan man lever bara en gång inte sant?
Ha det fint nu!
PUSS
Vi har verkligen haft sjukt kul och träffat massor med trevliga människor.
Bränt hjärnceller och helvete men vafan man lever bara en gång inte sant?
Ha det fint nu!
PUSS
