Suzy Lee

Idag har varit en dag för minnen.
En dag för glädje och sorg, lycka och smärta.
Jag har gjort iordning mitt personliga skåp.
Jag och Alex har n'mligen ett varsitt skåp med sju hyllplan och glasdörr.
Jag har en hylla för en tid i mitt liv och för saker som för mig har avgjort vem jag är idag.
Jag minns tiden med Fia då vi var oskiljaktiga.
Jag minns tiden med tiarorna och blodröda läppar och hole.
Jag minns tiden med allt det rosa, tiarorna i plast, my little pony, rosa vattenpistoler och glitter.
Jag minns tiden i Kalmar.
Jag har en hylla med bilden på mig och min pappa, en rolig spargris som ser ut som en spermie som det står "spermabank" på som min pappa fick av Kjell, en jättefin bjällra som min mamma fick av pappa när dom hade gjort slut ett tag som han köpt åt henne i Thailand och en ett halsband i ett kort med Mona lisa på som jag fick av min halvbror Patrik. Den fick vara med där eftersom Patrik och jag hade samma pappa.
Jag har alla mina hello kitty saker i en hylla.
Och en hylla med andra värdefulla saker som inte har något egentligt sammanhang.

Det blev fint och jag är nöjd.

Sen har Alex suttit och läst för mig ur sin dagbok och många stunder från vårt liv har kommit upp.
Vi har suttit och pratat och minnts saker om oss och om livet runt oss.
Jag har tänk mycket på min tid i Kalmar.
Jag saknar den.
Otroligt mycket.

Jag har även varit tvungen att ta ett jobbigt beslut.
Inte direkt ett beslut, men nästan.
Förlåt för det, men jag kan tyvärr inte hjälpa det



Jag har även beslutat att jag från och med nu bara ska sätta mig själv i första hand.
Ta tag i mig själv och i mitt liv.
Som Alex sa, dock inte ordagrant (minnet är bra men kortare än en fiskpinnes), "Att ta tag i sitt liv, ta det på allvar, ta vara på det och samtidigt leva det... Det är svårt".
Men det är exakt vad jag ska försöka med.
Minsta lilla negativa sak i mitt liv nu ska ratas, jag tänker inte göra något som jag inte känner att jag vill göra eller känner mig osäker på.
Det har tagit mig lång tid att klättra upp för den här stegen och minste lilla negativ vind kan så lätt få mig att tappa greppet och falla.
Det tar otroligt lång tid att klättra uppför och det är så tung att ta varje steg men att falla tar bara en sekund.
Därför tänker jag aldrig mer tillåta något negativt att hända.
Jag tänker sätta stopp för alt som jag inte känner funkar.
Jag tänker dock inte släppa allt bara för rädslan att falla.
Men rata det som känns för halt, det som lätt får mig att tappa fästet.
Om jag ska bli kvitt det här så måste jag kämpa varje sekund.
Varje sekund i mitt liv räknas.
Jag ska ta vara på mig själv, det är mig jag kommer att dras med hela livet.

Så är det.
Så ser det ut.

Framtiden skrämmer mig och jag lever för stunden.
Men framtiden är också mitt liv och att leva för stunden är också att leva för framtiden.
Nu börjar allt.
Mina första steg ut i världen har jag tagit och det går inte att få dom ogjorda.
Jag kan bara komma framåt nu.


Det är NU det gäller.





Den här tjejen kommer att klara sig fint.
Ge det bara lite tid.