Suzy Lee

Jag försöker hantera min situation så gott det går okej?
Jag försöker hantera att jag inte längre bor i lägenheten och att sista gångerna jag har vart där så luktar det av minnen och jag vill springa i ren panik.
Jag försöker hantera att jag än en gång har varit tvungne att flytta hem till min mamma och inte längre har samma frihet kvar eftersom hon tror att jag är fem år gammal.
Jag försöker hantera mina humörsvängningar som går upp och ner konstant utan att jag vet varför.
Jag försöker hantera allt det där.
Allt har blivit så mycket värre med allt.
Jag orkar sällan träffa någon eller prata med någon.
Ena stunden kvittar det om jag lever eller dör och andra vill jag inget annat än att hoppa av lycka.
Nu blev jag av med mobilen också och många fina minnen som jag sparat där.
Inte nog med det, ska du anklaga mig för att inte bry mig också?
Tack så jävla mycket då.
Nu kvittar det ju totalt.
Men okej gör så då, säg till när det redan är försent och försök inte förstå mina förklaringar på läget.
Skit i det då.
Och tack så jävla mycket till alla därute som gett upp på mig, nu har ni en till i klubben.
Så fort jag blir svår, så fort jag blir sämre så ger folk upp till höger och vänster fast jag försöker förklara så gott det går varför jag gör som jag gör.
Ingen har någonsin lyssnat eller kommer någonsin att göra det.
Men vad bra då, då kan jag ge upp och aldrig mer släppa in någon på livet.
Då var det bestämt.
Jag klarar inte av att förlora någon mer på grund av hur jag mår.


Så med gråten i halsen sitter jag nu här och ser hur mitt liv rinner ifrån mig.
Inte fysiskt alltså till alla er som fortfarande tror att så fort jag mår dåligt så ska jag ta livet av mig eller skära upp hela köttet.


Allt jag någonsin haft och brytt mig om har bara gått åt helvete.
Jag orkar inte.