Suzy Lee

Känslorna går i ultrarapid.
Dom går så fort.
Och jag.
Ja, jag hinner inte med.
Huvudet snurrar och spökar.
Vad ska jag göra med denna förvirring?
Hur ska jag lyckas med detta?
Jag trodde än en gång att jag blivit kvitt det värsta men nu verkar det som att det blivit värre igen.
Vissa stunder värre än någonsin.
jag är rädd.
Jag skräms av mitt eget tänkande och jag vill inte längre vara med riktigt.
Jag sover hela dagarna och jag känner ingen riktig anledning att kliva upp.
Jag behöver någon som säger åt mig vad jag ska göra och vad som måste ske.
Men jag vet ju att denna någon måste vara jag själv.
Men hur ska jag kunna göra det när jag inte vet.
Jag vet verkligen ingenting.
När fan i helvete ska jag bli kvitt det svaret?
När ska jag finna riktiga svar?
Inte jag vet inte utan riktiga svar.
Som vad ska vi äta idag? Inte jag vet inte utan typ.. Lasagne.
Kanske.
Ja men ni fattar?
Det gör så ont i mig när jag inte vet.
Jag blir så förvirrad och förväxlar lätt lycka med sorg och glädje med ångest och så vidare..
Min längtan efter att skada mig själv har ökat och jag försvinner lättare från verkligheten igen också.
För några dagar sen (jag skrev ett inlägg då) så försvann min verklighetsuppfattning totalt.
Jag har alltid haft lätt för att tappa greppet men inte i den skalan.
Jag greppade och greppade men det fanns inget att ta i.
jag såg allting solklart, detaljerna i allt blev starkare.
Men det var så avlägset.
Jag hörde ljuden men dom var dova och jag kände lukterna men jag kunde inte koppla känslan till dom.
Vinden mot armarna kändes som sommarvindar men jag visste inte om dom var behagliga eller inte.
Men när jag såg på saker så var dom som sagt väldigt tydliga.
Som om jag hade glasögonen på mig eller perfekt syn.
Då blev jag rädd för då tänkte jag;
tänk om det som känns som en dröm nu egentligen är verkligheten och att alltid annars går jag omkring och tror att verkligheten är då fast det är då jag bara flyter med som i en dröm.
Den tanken skrämde mig så otroligt mycket.
Jag blev så rädd att jag fick svårt att andas.
Jag ville gråta men jag ville samtidigt le.


Jag visste inte vad som var och inte var,
Jag visste inte.

Jag vet inte.


När ska det sluta gnaga så förbannat?















Jag vet inte.