Suzy Lee

Jävulskt vad hurtiga jag och Alex är då.
Idag har vi vart ute och gått hela dagen och fotat och bara gått en massa.
Sen jävlar snabbgick, jogga, sprang vi 2,5 km!

Kroppen var ju inte direkt van och hamnade en kort stund i chock men det gick bättre efter ett tag och fan vad det kändes bra sen då.

Nu mera ska mina och BRÄLLZORs morgnar bestå av, springa/jogga/gå, frukost, dusch, days och fit for fight liksom.

HEJPA nu ska vi till Josseflurkas och dricka THÄ och röka CEGARÄTHÄN

Ut





Och





Gå





HEJDÅ

Sån häringa soffa ska jag köpa



Fast inte så stor utan i en sån härn fin modell dårå och i en lite annan färg



Det var bara det jag ville berätta.
HEJ








då

Fast jag lägger ut den här bilden till er så egentligen är jag ju inte ego då?
Eller jo.
Jag är nog det.
Fast egoist är väl kanske fel ord..
Vad blir det för ord jag vill ha då.
Självgod? Självupptagen?
Egenkär?
JAJAJAJAAAA ni fattar poängen eller you get the point som man säger i staterna.

ÅHGUDÅHGUDÅHGUDJAGDÖRJAGDÖRJAGDÖRBAJSBAJSBAJS

Jag håller på att krevera fan i mig helevetes jävlar.
Att bo med sin mor kan vara väldigt frustrerande.
Jag har aldrig känt mig så barnslig.
Hon får mig att känna mig så ansvarslös.
GUD!
Men i alla fall så har jag och Alex inte lång väntan kvar tills vi får flytta in i vår lägenhet.
LITE jävla lovely det kommer bli då och det kommer att bli så fint och allt kommer att bli så jävla mycket bättre.

ÅHÅHÅHÅHÅ jag längtar ihjäl mig.

Härinne ska vi sova å de då va



Sen har jag inga fina bilder från när blivit tapetserat och färdigt men ni kan få en liten tjusig på ett spacklat vardagsrum



Det är dock mycket större än det ser ut där men så är det. Härinne ska vi kissa, bajsa, fixa oss, duscha och bada och sånt var det nog tänkt



Jaha, nu ska jag snart äta gott, bakad potatis står på menyn.
Sen ska jag fortsätta att försöka få ordning på lite grejs här hemma så att det inte blir totalkaos när man ska ha över allt i lägenheten.

HEJPA

Men hej kära bloggbokendagochnattsaken.
Jag har lite tråkigt.
Jag väntar på Alex ÄLEEEXBRÄLEEEX jordgubbesnubbe.
Hon handlar.
Vi ska kolla på film.
Och inte vilken film som helst.
TRE filmer.
Tre låååånga filmer.
Ja det är en trilogi..
Ja det handlar om små människor och gubbar med konstiga hattar och en ring.
Ja just det.
Hitta nemo.
Nej vafan.
Sagan om ringen hette den va?
JA MEN PRECIS!

Jag har kommit på vad jag ska bli när jag bli stor.
Men det tänker jag inte bli så vi sket i det va.
Ja.
Som sagt.
Tråkigt var ordet.
TRÖKIT som man säger i HORfors.

Vi skulle ta en max  två ölisar igår.
Läs mitt förra bogginlägg så förstår ni hur det slutade.
Heja mig :D

Okej innan jag spårar ur helt och hållet här nudå som spårvagnarna på mars i april så borde jag sluta skriva.
Men ha det fint och sköt om er så ses vi imorgon över en kaffe i gamla stan klockan tre.
HEJDÅ

Barnmat.

Jag finner mig själv på väg hem från en efterfest.
Klockan är fem på dagen.
Med gårdagens smink i hela ansiktet och håret åt alla håll slår tanken mig som allt för många gånger förr - vad fan hände igår?


My life in a nötskal säger jag.

Det känns tungt.
Ensamt.
Konstigt.
Saknad.
Vad är det för saknad?
Vad saknar jag?
Vem saknar jag?
Jag vet inte.
Jag vill längta.
Men just nu.
Det känns för tungt för att längta.
Längtan tynar bort med mina tunga andetag.
Så mycket som hänt.
Så mycket att ta in, att smälta och att bearbeta.
Jag vill få koll på tankarna i huvudet.
Känslorna i bröstet.
Jag vill reda ut röran inom mig.
Men den bara växer och blir större.
Händer en sak till så kollapsar jag.
Jag går under jorden och kommer aldrig mer tillbaka.
Mitt psyke är för svagt för att kunna hantera allt det här på en gång.
Vad som hänt?
För att skydda både mig själv och andra håller vi det osagt.
Men det är mycket olika saker.
Det är storm.
Ett enda stort virrvarr av förvirring.
Om jag ändå kunde få kontroll.
Kontroll över mig själv.
Ensamheten slår mig i magen och det gör så ont.
Soffan i mammas vardagsrum som nu för tiden är min säng lockar.
Den är min säng eftersom min riktiga säng ekar och ger mig mardrömmar.
Teven lockar.
Mitt enda sällskap om nätterna.
Det enda som får mig att inte tänka.
Mitt sömnpiller.
Sömn.
Klockan är bara ett och jag kommer aldrig att kunna somna.
Fast jag är rätt utmattad.
Hjärnan går på högvarv och jag får inte plats.
Tankarna breder ut sig överallt.
Jag vill bort.
Nu.
Gör mig fri!






Gör mig fri?

SNARTSNARTSNARTSNART!

Alex, fan vad kung det kommer att bli!

Nej nu blev det lite väl mycket att smälta på en gång.
Huvudet hänger inte alls med och kroppen känns väldigt tom.

Vad hände med den lilla flickan Sussanna?
Vad var det egentligen som hände som fick henne att sluta såhär?
Någonstans i Sussannas liv ungefär vid 14-15 år vände allting.
Sussanna var helt duglig i skolan och var en städad tjej tills dess att hon kom upp i den åldern.
Hon började bli väldigt känslomässigt förvirrad och förstod inte riktigt vad det var som hände i hennes huvud och kropp men hon kände en påtaglig oro och att det skulle nog snart bli värre.
Allt eftersom blev hon mer och mer orolig och det gjorde henne väldigt trött och orkeslös.
Allt kändes mer och mer som ett slöseri med tid eftersom hon ändå visste att hon aldrig skulle klara av det.
Skolan var mest en plats att träffa vänner  och köpa läsk i cafeterian i.
Så träffade hon en kille, slösade bort en lång tid av sitt liv eftersom hon aldrig fick göra något av det hon ville då han gav henne skuldkänslor för allt.
Sussanna började känna sig väldigt instängd i sitt eget liv.
Hon ville ut, hon ville se, hon ville leva.
Men istället var hon instäng där, ensam utan någon att prata med eftersom ingen hörde, ingen såg och ingen förstod.
Hon började känna sig mer och mer kvävd av livet runt henne, mamma, kille, skola, tjat, tjat, tjat.
Hon kände det som om hon inte dög till någonting och allt bara gick fel.
Och någonstans där brast det, ångesten kom och paniken och alla dom där rivande känslorna som var som stora klor som rev upp hennes bröstkorg och slet ut allt som fanns där.
Hon visste inte var hon skulle ta vägen med känslorna men hon visste att hon inte kunde berätta om dom för någon.
Ingen skulle ens försöka att förstå utan bara låtsas som inget och tro att det var någon löjlig tonårsfas hon gick igenom.
Sussanna fick nog aav känslorna och av killen och allt som hörde till på nyårsnatten.
En cocktail av panik, ångest, ilska, sorg och oro exploderade i bröstet och hon kände att hon visste vad hon behövde göra.
Hitta något vasst.
Badrumsskåp, rakhyvlar.
Det var inte så svårt att pilla upp rakbladen som hon trott innan.
Det var inte dlupt sen var inte mycket men det kändes underbart.
Äntligen visste hon hur hon skulle kunna döda känslorna och få dom att försvinna.
Hon hade gjort det, hon hade vunnit över dom.
Det brutala, smärtfulla skriket i bröstet upphörde.
Men hon skulle upptäcka att slaget inte var vunnet utan bara fördröjt.
Dom kom tillbaka.
Allt kom tillbaka.
Verkligheten.
Paniken.
Allt.
Och det enda som hjälpte var att ta upp striden varje gång känslorna tog över och skära igen.
Hon ville skära ut känslorna från kroppen och bara låta dom försvinna med blodet.
Hon var duktig på att dölja det, ingen märkte något alls.
Så här fortsatte det i några veckor till.
Vid 18 tog hon äntligen steget och gjorde slut med killen och tog sig ut!
Det blev vår.
Hon ville börja leva igen, hon ville ha kul.
Och kul fick hon.
Massor med kul, massor med alkohol och massor med killar.
Hennes första beroende var nog rakbladen, sen cigaretterna och sen festerna och sen killarna.
En kväll var misslyckad om den inte innehöll massor med sprit och någon att gå hem med.
Ångestfyllda bakfyllor och slitna söndagar.
Men hon hade kul.
Känslorna förvann inte ändå.
Hon dövade med rakblad, cigaretter, te, alkohol och sex.
Men ju mer hon försökte få dom att försvinna desto mer kom dom tillbaka vilker ledde till mer rakblad, mer alkohol och mer sex.
Det blev sommar.
Hon bestämde hon sig för att lugna ner sig och slutade skära.
Det gick ganska bra men nu var det mer fester istället.
Hon levde fort och hon hann ändå inte med att se allting.
Det blev höst.
Hon hamnade i en väldigt bråkig umgängeskrets med mycket slagsmål och snefyllor och så träffade hon en ny kille.
Dom hade det bra och livet kändes rätt okej med någons axel att sova på.
Tills spriten tog sönder allt.
Det blev vinter.
Bråken mellan Sussanna och killen blev oftare och mer aggresiva och hon fick höra ord som hon helst hade sluppit allt för många gånger.
Till slut gav hon upp och skärandet fick hjälpa henne som så många gånger.
Hon gjorde slut med killen och fick än en gång stå på sina trasiga jävla fötter som hölls uppe av benen som hon hatade.
Hennes tjocka lår och hennesfeta röv och hennes hemska kropp.
Hon hatade mycket, men mest av allt hatade hon sig själv.
Det fanns inget eller ingen att vända sig till och hoppet började ta slut.
Men där var hon, den lilla ängeln som var så trasig och så full med sorg.
Hon förstod, dom förstod varandra helt och hållet.
Dom var inte ifrån varandra en enda sekund.
Madelaine.
Ängeln sov hos Sussanna varje natt nästan och dom satt uppe och åt popcorn och lyssnade på david bowie och pysslade och kedjerökte.
Festandet fortsatte för Sussannas del men nu var allting mycket lättare att hantera.
Det blev vår.
Hon slutade skära sig igen och mådde mycket bättre.
Känslorna fanns där hela tiden men med hjälp av ängeln så visste hon att hon inte var ensam och hon lärde sig hela tiden att förstå och kontrollera känslorna.
Det blev sommar.
Sussannas kompis Alex som hon faktiskt kunnat prata med mycket innan fast som hamnade i ett förhållande med en kille som inte riktigt ville släppa iväg henne kom tillbaka då förhållandet tog slut.
Sussanna bodde nästan hos Alex efter att skolan tagit slut och båda två hade sommarjobb.
Dom levde bra på dom pengarna som dom fick, massor med sprit, öl och vin köptes varje helg och festandet fortsatte.
Sommar festival och fylla.
Så träffade Sussanna Martin.
The knight in smelly armor.
Han satt där vid Alex och Sussannas tält på augustibuller campingen.
Dom föll för varandra direkt.
Sussanna jobbade klart sista månaden på sitt sommarjobb och sen flyttade hon neråt.
Till kalmar, till slottet.
Livet lekte och allt kändes som att det blivit helt bra.
Känslorna var nästan borta och hon hade massor med kärlek.
Katter och kärlek.
Det blev höst.
Ensamheten spred sig i hennes kropp.
Hon kände ingen och Martin jobbade.
Dom var inte ute på fester och träffade folk så ofta för Martin hade åkt på pissprover.
Hon orkade inte göra så mycket och känslorna kom tillbaka mer och mer.
Det blev vinter.
Sömnen som hon fått sån bra ordning på förstördes och hon var som ett lik för det mesta av tiden.
Hon orkade inte göra sig i ordning och orkade knappt äta.
Hon skar sig igen men slutade på en gång tack var den underbara Nina.
Dom enda bra stunderna var med Martin när han äntligen kom hem från jobbet eller på helgerna.
Det blev vår.
Martin slapp sina pissprover och festandet började igen.
Sussanna kände att hon inte ville börja dricka sådär som hon gjorde innan hon flyttade ner.
Det blev dock så ändå.
Varje helg satt dom där och varje helg blev det värre.
Parken, kir och öl.
Hon lärde känna nytt folk och livet kändes genast mycket roligare.
Hon fick till och med en vän att umgås med på vardagarna.
Det blev sommar.
Martin betedde sig lite annorlunda, Sussanna mådde sämre och sämre och ingen ville förstå igen.
Martin förstog i början men sen orkade han inte med mer.
Han blev frustrerad varje gång Sussanna mådde dåligt och frustrationen gick ut i ilska.
Efter ett tag kom veckan då Martin la av helt och hållet.
Han ignorerade henne och svarade knappt på hennes frågor.
Efter en vecka fick hon nog.
Och då kom det.
Hon fick flytta hem igen.
Hon var knäckt.
Men det blev bra.
Hon hade Madelaine och Alexandra fortfarande.
Alex som hade hamnat med samma kille igen gjorde slut med honom efter några veckor och nu är det bara Sussanna och Alex igen.
Med alkoholen och festerna.
Nu mår Sussanna mycket bättre och känner att hon klarar av mycket mer än förr.
Även fast hon festar hårt och lite för mycket så är det inte riktigt som förut.
Nu har hon kul.
Det destruktiva i supandet har försvunnit.
Självdestruktiviteten är borta och hon ser fram emot livet.
Känslorna är kvar men hon kan kontrollera dom mycket lättare nu.










Där har ni det. För dom som inte vet och kanske undrar.

Jag vet fortfarande inte och jag undrar varje dag på var dom här känslorna kommer ifrån.
Jag har fått många svar men inte tillräckligt.
Men jag är på väg.

Det var skitkul verkligen! Jag har fått massa gjort. :)
Missade dock gatans lag vilket suger bajsmycket!
Men jag har gjort en massa skoj, för det första har jag träffaat en massa folk som jag saknat otroligt mycket och speciellt är det Nina även fast det varade en kort stund bara.
Men vi fick faktiskt komma in backstage och prata med basisten i mad sin och det gjorde oss till två otroligt lyckliga, fjantiga tjejer.
Jag adopterade även en vårtbitare som hette Gunnar.
Han var med mig från klockan två ungefär och sen regnade det skitmycket och då gick vi till Robbans bil och då fick jag inte ha honom mer för dom efter ett tag så jag släppte ut honom efter ett heartbreaking goodbye moment.
Sen slutade det regna och då stoppade jag ut handen på gräsmattan för att känna efter hur blött det var och PLOPP så satt Gunnar i min hand!
Han tappades dock bort och hittades igen några minuter efter det vid tio elva tiden och då var han död.
Men vi hade en väldigt fin dag tillsammans.
Jag var också barnvakt åt en underbart söt unge som heter Nova!
Lovely, vi lekte prinsessa på den rosa stenen och hon fick ha en tejprulle som krona :)
Och sen var det ju höjdpunkten på hela festivalen då!
MAD SIN! ÅHÅHÅHHHHH vad bra det var! Jag stod längst fram och var dunderlycklig och ja det var bara .. SÅ JÄVLA BRA!
Sen fick jag en tröja av Jim i utbyte mot lite sprit som är skitfin som vi köpte av basisten och gitarristen som jag också fick hälsa på då :D
Nej usch vad jag är lycklig över det här :)






Nu är dock verkligeheten tillbaka igen och det känns inte kul alls, det var både kul, underbart, hemskt, jobbigt ochkonstigt att träffa Martin igen.
Jag har ju ändå inte träffat honom sen jag flyttade hem.
Han sa väldigt mycket fint och han bad mig flytta hem fast vi vet båda två att det inte går när vi inte är säkra.
Och att träffa alla, Göran, Fredde, Sladden, Sylten, Jompa och Magda och dom..
Det var också jobbigt eftersom jag inte fick säga hej då när jag flyttade.
Nu känns allt mer verkligt.
Jag har landat.
Det känns jättekonstigt och tungt i bröstet och jag vet inte alls var jag står.
Jag vet dock att jag inte kan lämna Alex, min bästa vän, min syster och mitt allt.

Nej usch vad allt är upp och ned idag.

Låt mig sova en stund till bara.

Kan ingen bara berätta för mig hur det är meningen att saker ska fungera och hur man ska känna och vad man ska göra för att inte göra fel?

Skit samma.
Jag och Alex peppar inför rassle och ska planera idag.
Sen efter det ska vi verkligen börja planera vår flytt ihop.
Vi vet inte riktigt hur det ska gå till men det löser sig alltid.

Vi kommer ha det bäst!


Äh blogg.. Blä, jag orkar inte nu.


Eller jo, lite kanske.
Jag känner mig rätt konstig.
Smått orolig i kroppen och lite ångestfylld.
Paniken kryper sig på litegrann tror jag och jag börjar bli redo för te och kedjerökning i min ensamhet på altanen.

Hur kan allt förändras, glömmas bort och upphöra att existera på så kort tid?
Jag vet inte, det är skönt men samtidigt skrämmande.
Livet går vidare och man överlever, blir bättre och börja leva fullt ut igen.
Jag mår bättre nu.
Jag mår bra.
Livet går faktiskt bra nu, jag har kommit igång med det.
Allt känns spännande.
Jag hungrar efter mer och mer och mer.
Framför allt så känner jag mig fri.
Jag är jag och jag har mina vänner och kan styra över mig själv.
Något jag aldrig gjort förr.

Ingen säger åt mig vad jag ska göra och gör någon det ändå så bestämmer jag ändå själv.
Jag älskar att leva men är samtidigt livrädd.
Jag börjar leva fort igen, allt går snabbt förbi och festerna blir flera och alkoholmängderna större.
Ena kvällen är det si och andra så, du och du och du och du!
Varför blev det så?
Varför blev jag så?
Varför blev du så?
Vad hände igår?
Vad gjorde vi?
Vad gjorde jag?


Skit samma jag hade kul!



Men jag vet att jag bara lever en gång så jag älskar det här livet och skulle aldrig byta bort det mot något annat.
Jag och Alex har så otroligt kul så jag bryr mig inte om ifall det skulle vara farligt!
Jag älskar mitt liv och jag trivs konstigt nog för tillfället åtminstone i hofors.

Fan vad kul det var!! :D
Vi har verkligen haft sjukt kul och träffat massor med trevliga människor.
Bränt hjärnceller och helvete men vafan man lever bara en gång inte sant?


Ha det fint nu!
PUSS

Jag känner att jag behöver skriva av mig då huvudet snurrar och allt är ett enda kaos för tillfället.
Jag mår bra men jag har mycket att tänka på och mycket funderingar och mycket känslor.
Jag kan egentligen inte skriva något utav det eftersom jag inte riktigt vet vad som händer.
Mitt huvud kollrar runt och tankarna brottas.

Att jag kan göra så fel jämt.
Jag fattar då ingenting just nu.

Men jag mår alltså inte kässt av det på så sätt..


ÄH! lägg av nu miss suzy för varken du eller någon annan fattar det här ändå.





By the way så saknar jag massor av människor

Kaotisk men underbart kul!
Edsken på fredagen med alex!
Dop och sen avskedsfest för Therese på lördagden med alla tjejerna!
Bia och vin på söndagen!

med undantag för vissa missöden var det grymt kul :D

Mums!
jag lyckades fanimig!
Tack vare att Nina lärde mig så klarade jag att göra sushi helt själv och fan vad gott det blev! :D
Jag är nöjd <3