Suzy Lee

Det känns tungt.
Ensamt.
Konstigt.
Saknad.
Vad är det för saknad?
Vad saknar jag?
Vem saknar jag?
Jag vet inte.
Jag vill längta.
Men just nu.
Det känns för tungt för att längta.
Längtan tynar bort med mina tunga andetag.
Så mycket som hänt.
Så mycket att ta in, att smälta och att bearbeta.
Jag vill få koll på tankarna i huvudet.
Känslorna i bröstet.
Jag vill reda ut röran inom mig.
Men den bara växer och blir större.
Händer en sak till så kollapsar jag.
Jag går under jorden och kommer aldrig mer tillbaka.
Mitt psyke är för svagt för att kunna hantera allt det här på en gång.
Vad som hänt?
För att skydda både mig själv och andra håller vi det osagt.
Men det är mycket olika saker.
Det är storm.
Ett enda stort virrvarr av förvirring.
Om jag ändå kunde få kontroll.
Kontroll över mig själv.
Ensamheten slår mig i magen och det gör så ont.
Soffan i mammas vardagsrum som nu för tiden är min säng lockar.
Den är min säng eftersom min riktiga säng ekar och ger mig mardrömmar.
Teven lockar.
Mitt enda sällskap om nätterna.
Det enda som får mig att inte tänka.
Mitt sömnpiller.
Sömn.
Klockan är bara ett och jag kommer aldrig att kunna somna.
Fast jag är rätt utmattad.
Hjärnan går på högvarv och jag får inte plats.
Tankarna breder ut sig överallt.
Jag vill bort.
Nu.
Gör mig fri!






Gör mig fri?