Fail
"nej, nu blir det för mycket, panik, för svag, orkar inte, klarar inte, misslyckad, jag hittar på någon dum ursäkt, ljuger, skiter i det"
Alltid ska det vara så.
Även om jag vet att jag vill, måste.
Jag måste aldrig får någon annans skull.
Alltid bara för min egen.
Men jag skiter alltid i det när jag känner paniken komma krypande.
Jag har alltid hört "du är för lat, du måste göra det här, du kan bättre, du måste, måste, måste".
Jag har alltid hört "jag orkar inte, men jag måste ju, jag klarar inte, jag kan inte, jag vågar inte, jag är för dålig, men.. jag måste ju".
Hur ska jag någonsin kunna bryta mig loss?
Ta mig ur den här skiten jag sitter i?
Kan inte paniken över okända människor, nya grupper, nya saker, saker jag ska lära mig som jag alltid tror jag ska misslyckas med, ta slut?
Jag vill inte leva med att varje dag behöva känna att jag misslyckas med allt.
Men jag vet att om jag fortsätter att skita i allt så har jag ändå misslyckats igen.
Kan inte någon ge mig en knuff eller hålla mig i handen i början?
Nej, det är faktiskt bara jag som kan lösa det här.
Men hur fan ska det gå till när jag är så jävla rädd för att ens försöka med minsta lilla?
Jag vet inte.
Åh, va tråkigt med allt detta. :( Men vet du vad.. ge dej bara fan på att du klarar det. Gå dit, svimfärdig, svettig och ett hjärta som rusar. Men när man väl kommit innanför dörren så går det allid skitbra. Det vet du också, egentligen! Jag tror på dej! YOU CAN DO IT!!! \o/
Jag kan hålla dig i handen! Men det hjälper nog inte så mycket för jag vågar/vill/orkar inte göra nånting jag heller.. Men vi måste väl försöka. Tänker på dig massa massa mycket sötkaka
Men åååh! Jag gjorde ju hjärtan också!
Jävla bajs, varför får jag inte göra hjärtan för?!
Hm... Men jag älskar dig jäääääätte mycket iaf!
Jag tror visst det att du kan! Du ska bara tro på dig själv och inte tänka så mycket på saken, ta det lugnt och ta allt i din egna takt. Försök hitta de små positiva sakerna i det du möter. :)
